Termer för textanalys
Anafor, hyperbol, metonymi, onomatopoesi och personifiering är alla termer som är användbara när du ska analysera texter av olika slag. För att lyckas med din IB Svenska A-kurs behöver du känna till och kunna använda rätt terminologi.
Här hittar du en utförlig lista som innehåller såväl stilmedel som litterära verkningsmedel och andra termer som relaterar till Litteratur och Språk- och litteraturkursen.
Längst ner på sidan finns flera quiz som du kan ta för att testa din kunskap och förståelse för dessa termer. Gå direkt till quizen.
Ordlista A-Ö
A
Akt: Ett drama delas in i akter, akterna delas i sin tur in i olika scener.
Allitteration: bokstavsrim, uppstår när två eller flera ord inleds med samma ljud. Genom att samma ljud upprepa skapas en rytmisk och ljudmässig effekt som betonar det diktaren vill uttrycka eller beskriva. Förekommer ofta i dikter men även i exempelvis tal. Exempel: ”Vinden vilar, viken ligger som en spegel… Ljumma juninatten slumrar stilla” (August Strindberg).
Allusion: En anspelning på andra texter men även på händelser och personer som är allmänt kända. Allusioner väcker associationer till den text eller det sammanhang som allusionen kommer från. Exempel: ”Att svara eller inte svara – det är frågan” alluderar på William Shakespeares drama Hamlet.
Anafor: Ett eller flera ord upprepas i början av flera satser eller diktrader. Anafor används ofta i dikter och tal för att skapa en särskild rytm eller banka in ett budskap. Exempel: ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, / jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...” (Edith Södergran).
Analys: Att analysera innebär att i detalj undersöka en texts delar för att få en större förståelse för helheten.
Antagonist: Motståndaren till protagonisten (huvudpersonen) i exempelvis ett drama, en roman eller en film.
Antiklimax: Ett antiklimax uppnås om starkare uttryck istället för att trappas upp övergår till ett svagare eller om spänningen som byggs upp avslutas med en kraftlös upplösning, ofta med komiskt effekt. I Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (2000) byggs en förväntan upp kring den nya asfaltsväg som håller på att byggas. Men när huvudpersonen får syn på asfaltbeläggningen är det ”inte svart och läderglänsande asfalt de hällde ut. Utan oljegrus. Grådammigt, knöligt, fult djävla oljegrus. Det var på det vi pajalabor skulle cykla mot framtiden”. Det slutar alltså i ett antiklimax.
Antites: En tydligt formulerad motsats där motsatta ord, begrepp och bilder såsom stark och svag eller gammal och ung ställs mot varandra. Antiteser används exempelvis för att tydliggöra något eller för att förstärka ett budskap. Exempel: ”Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö!” (Edith Södergran). Inom argumentationen är antites motsatsen till tes.
Arketyp: En arketyp är återkommande berättelsemönster, teman, motiv, karaktärer och liknande som representerar universella föreställningar. De är återkommer i alla kulturer och tider och därför också i de berättelser vi skapar. Arketyperna dyker upp i allt från litteratur till bildkonst, film och musik. Ett exempel på en arketyp är hjälten som återkommer i oräkneliga filmer och litterära verk. Några kända exempel är Pippi Långstrump, Beowulf, Frodo Baggins i Härskarringen, Akilles i Illiaden, Katniss Everdeen i Hungerspelen, Jon Snow i Game of Thrones och så de klassiska superhjältarna förstås.
Assonans: Inrim där samma ljud upprepas inne i två eller fler ord som står nära varandra. Liksom andra slags rim är assonans vanligast i dikter. Exempel: ”Det var en gammal, gammal man / med handen tungt på staven, / och han var jag och jag var han.” (Bo Bergman).
B
Berättare: Den som förmedlar det som sker i en berättelse. Det kan vara en person i berättelsen eller en utomstående berättare. Förväxla inte berättaren med författaren.
Berättarperspektiv: Ur vilken synvinkel en historia berättas. De vanligaste berättarperspektiven är förstapersonsberättaren (jag) och tredjepersonsberättaren (hon/han/de).
Besjälning: När djur, växter, platser och saker ges mänskliga egenskaper eller när föremål beskrivs som om de vore levande. Exempel: ”Hon… stod en stund och huttrade medan den halvfärdiga staden vaknade inför hennes ögon, rökpelarna som började stiga från det ena kaminröret efter det andra” (Roy Jacobsen). Jämför med personifikationen.
Bildkomposition: Bildkomposition är läran om olika delar i en bild placera för att de tillsammans ska bilda en helhet. Bildskaparen arbetar med exempelvis med vinklar, symmetri, färger, kontraster och former för att förmedla sitt budskap eller uppnå ett visst syfte.
Bildperspektiv: Bildperspektivet avgör ur vilken vinkel betraktaren ser ett motiv från. Det finns tre grundläggande bildperspektiv: grodperspektiv, fågelperspektiv och normalperspektiv. Grodperspektiv innebär att betraktaren tittar upp på motivet. Grodperspektivet kan få en person att se större ut än om vi ser henne/honom i normalperspektiv. Därför kan detta perspektiv användas för att framställa en person som överlägsen eller hotfull. Fågelperspektiv innebär att betraktaren tittar ner på motivet. Fågelperspektivet kan få en person att se mindre ut än om vi ser henne/honom i normalperspektiv. Därför kan detta perspektiv användas för att framställa en person som underlägsen eller rädd. Normalperspektiv innebär att betraktaren är på samma nivå som motivet. Normalperspektivet är mer neutralt än grod- och fågelperspektivet. Det perspektiv som en bild är tagen ur har betydelse för hur betraktaren tolkar bilden.
Bildspråk: Är en samlingsterm för olika bildliga uttryckssätt – se besjälning, liknelse, metafor, personifikation och symbol.
Bildutsnitt: Bildutsnitt är det ryms i bild och begreppet kan användas för såväl foto och bildkonst som film och tecknade serier. Några vanliga bildutsnitten är detaljbild (extrem närbild), närbild, halvbild, helbild och översiktsbild.
Budskap: En texts budskap är den underliggande idén eller det författaren/skribenten vill förmedla med texten. Olika läsare kan uppfatta textens grundtanke på olika sätt. Därför måste du kunna resonera om textens budskap på ett övertygande sätt.
Bunden vers: Bunden vers följer ett regelbundet återkommande mönster eller så är den skriven enligt ett visst versmått eller versform. Jämför med fri vers.
C
Centrallyrik: En kort koncentrerad dikt där diktaren uttrycker sina tankar och känslor. Centrallyrik handlar om ämnen som kärlek, livets mening och död och tar ofta sin utgångspunkt i naturen. Verner von Heidenstams dikt ”Månljuset” (1915) är ett exempel:
Jag vet ej, varför jag vaken sitter,
fast dagen ingen glädje skänkt,
men allt i mitt liv, som likt solar blänkt,
och allt, som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.
Cesur: Är i dikter en paus som delar en versrad i två delar. Cesuren kommer vanligen på bestämda ställen i versraden.
Cirkelkomposition: En texts början kopplas ihop med slutet. En berättelse kan till exempel inledas i slutet för att sedan hoppa tillbaka i tiden och i tur och ordning berätta om de händelser som ledde fram till slutet.
D
Denotation och konnotation: Begreppen denotation och konnotation kan användas för exempelvis ord och bild. När det gäller ett ord är denotationen dess abstrakta betydelse medan konnotationen är alla de associationer ordet kan väcka. Ordet morfar betyder ju någons mammas pappa (denotation) men ordet kan väcka olika associationer hos olika människor (konnotation). Det kan exempelvis bero på vilken relation personen har till sin morfar, hur morfadern är som person och om morfadern fortfarande är i livet. När det gäller bilder är bildens denotation allt det som rent objektiv finns med och kan urskiljas på bilden. Det kan vara föremål och personer men också sådant som färger och skuggor. En bilds konnotation är de associationer, känslor, värderingar och liknande som betraktaren uppfattar i bilden.
Dialog: Ett återgivet samtal mellan två eller fler personer i till exempel prosa och drama. Dialogerna är extra viktiga i drama eftersom en stor del av dramat utgörs av samtal mellan olika personer på scen. Jämför med monolog.
Diktjag: Den person som för ordet och vars röst du hör i en dikt.
Direkt tilltal: När en skribent vänder sig direkt till läsaren eller lyssnaren. I ett tal som kronprinsessan Victoria höll under Prideveckan 2020 använder hon ofta direkt tilltal:
Om du är en av dem som inte kan eller vågar vara öppen om vem du är, så vill jag bara att du ska veta en sak:
Du har rätt att vara precis den du är, och vi är många som står bakom dig.
Jag står bakom dig.
Och nu vill jag önska dig, och alla som i år firar på detta annorlunda sätt, en fin och happy Pride!
Dramatisk ironi: Ett grepp som inte enbart förekommer i dramer utan även i romaner, noveller och filmer. Dramatisk ironi bygger på att publiken eller läsaren, vid en given tidpunkt, har tillgång till information som karaktären inte har. Publiken/läsaren har därför ett försprång och kan lägga märke till det motsägelsefulla, dåraktiga eller komiska i en replik på ett sätt som karaktären själv inte har möjlighet till. Dramatisk ironi kan användas för att uppnå olika effekter, till exempel skapa spänning eller få publiken att uppfatta en situation som tragisk eller komisk.
Dramaturgi: Dramaturgi är läran om att bygga upp och berätta historier. De allra flesta berättelser, dramer och filmer följer mer eller mindre medvetet samma dramaturgi. Den antika dramaturgin, som formulerades av Aristoteles, utgör fortfarande grunden i dagens dramaturgiska modeller.
Dramaturgisk modell/kurva: Den dramaturgiska modellen eller kurvan lägger grunden till hur de flesta berättelser är uppbyggda. Denna modell kan du använda när du analyserar berättelser av olika slag. Den dramaturgiska modellen brukar delas upp i sex delar (dessa delar kan ha lite olika namn): anslag, presentation, fördjupning, upptrappning, klimax och avtoning.
E
Ellips: Termen har flera olika betydelser. Ellips används exempelvis när ord eller en del av en sats utelämnas. Ellips används även för de tre punkter som kan användas för att markera ett avbrott eller att något har utelämnats. Dessutom används termen för att beskriva utelämning av en tidsperiod i en berättelse.
Epifor: När flera satser eller diktrader slutar med samma ord. Epifor är alltså motsatsen till anafor och används på samma sätt för att skapa en särskild rytm eller banka in ett budskap. Exempel (både anafor och epifor): ”Jag drömde om svärd i natt. / Jag drömde om strid i natt. / Jag drömde jag stred vid din sida / rustad och stark, i natt.” (Karin Boye).
Episodisk: När ett verk är uppdelat i delar eller kapitel som går att läsa var för sig samtidigt som det hänger ihop och tillsammans bildar en helhet. Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (2000) kan sägas vara ett episodiskt verk. Vi får följa Matti och hans vänner som växer upp i Pajala i Norrbotten men de enskilda kapitlen kan läsas som avslutade berättelser om allt från släktfejder, musikens intåg och tragiska människoöden.
Ethos, logos, pathos: I sin bok Retoriken skriver Aristoteles att det finns tre sätt att påverka åhörarna: ethos, logos och pathos. Med ethos menas att talaren påverkar åhörarna genom att skapa förtroende med hjälp av sin karaktär och sitt framträdande. Med logos menas att talaren övertygar genom förnuft och logiska argument och pathos handlar om de känslor som talaren själv visar eller framkallar hos åhörarna.
Eufemism: En förskönande omskrivning av sådant som uppfattas som obehagligt, äckligt eller skrämmande. Istället för att säga att någon dött kan vi exempelvis använda omskrivningarna gå bort, avlida eller gå hädan.
Exposition: Exposition är den del av ett drama eller en berättelse där personer, miljöer och andra viktiga upplysningar presenteras för åskådaren/läsaren. Detta sker oftast i början av dramat/berättelsen.
F
Fabel: Fabel är en term som används för det kronologiska händelseförloppet i ett verk. Fabel skiljer sig från intrig som är handlingen i den ordning som den berättas i verket.
Facklitteratur (kallas även sakprosa): Facklitterära texter innehåller fakta och information snarare än fiktion. Facklitterära texter kan exempelvis vara inriktade på olika vetenskapliga områden, men även vara biografiska eller resonerande. Facklitteratur kan delas in i en mängd undergenrer som biografi, dagbok, essä och reseberättelse. Motsatsen till facklitteratur är skönlitteratur.
Framåtblick: Framåtblickar kan vara en del av tidsskildringen i en text. Med hjälp av framåtblickar kan en författare låta läsaren veta vad som kommer att hända. Framåtblickar är ganska ovanliga. I Häxan och lejonet (1950) av C.S. Lewis återfinns dock en framåtblick i form av en profetia som herr Bäver berättar för Peter, Susan, Edmund och Lucy när de precis har kommit till Narnia. Genom denna profetia får läsaren en inblick i vad som kommer att hända barnen: ”en urgammal profetia säger att den dag, då två söner av Adam och två döttrar av Eva sitter på de fyra tronerna, randas slutet inte bara på Vita häxans välde utan också på hennes liv, och det var därför vi måste vara så försiktiga på vägen hit, för om hon fick veta att ni är fyra, skulle era liv inte vara värda ett ruttet lingon”.
Fri vers: Är dikter skrivna utan att följa reglerna för någon särskild versform. I fri vers kan samma grepp som i bunden vers användas men utan att följa särskilda regler. På så sätt kan vara dikt sägas vara unik eftersom dess mönster är specifikt för den enskilda dikten. Jämför med bunden vers.
Förebådning: Författaren antyder och/eller ger läsaren ledtrådar om vad som kommer att hända längre fram i ett verk. Används ofta för att bygga upp spänningen.
G
Genre: Begreppet genre (uttalas ”sjanger”) används för att gruppera olika slags texter beroende på exempelvis innehåll och form. Litteraturen delas traditionellt upp i tre huvudgenrer: epik, dramatik och lyrik. Dessa kan sedan delas in i en mängd undergenrer. En genreindelning som utgår från innehållet är deckaren och en som utgår från formen är brevromanen.
Gestaltning: Att gestalta innebär att en författare visa hur en person är istället för att berätta det rakt ut. Istället för att exempelvis skriva att en person är egoistisk kan författaren beskriva en situation som visar att personen är just egoistisk. Genom att författaren gestaltar en person får läsaren större möjligheter att tolka själv. I Hjalmar Söderbergs novell ”Pälsen” gestaltas två av personerna så här: ” Häradshövding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr”. Medan ”Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn”. Hur personerna känner sig framgår här genom deras kroppsspråk.
H
Hopning: När flera synonyma ord eller andra närliggande ord listas efter varandra som i en uppräkning. Hopning används ofta för att betona eller förstärka något. Exempel: ”Hans intresse för dylika ting var minutiöst, patetiskt och utan gräns” (Frans G. Bengtson).
Hyperbol: En medveten överdrift. Jämför med litotes.
I
Intertextualitet: Är en term som utgår från att ingen text står för sig själv utan ingår i ett stort nät av kopplingar till andra texter. Texter kan medvetet eller omedvetet ”tala med” andra texter. Ett exempel är när Astrid Lindgren i Pippi Långstrump tar upp Robinson Crusoe när Pippi själv leker skeppsbrott.
In medias res: Ett berättargrepp som innebär att en historia börjar mitt i ett skeende. Läsaren kastas rakt in i handlingen. Ett exempel är Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga (1891) som inleds med orden: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”.
Inre monolog: Inre monolog är när en författare låter läsaren ta del av en persons tankar, känslor, medvetande och sinnesintryck. Detta berättas som ett textflöde utifrån den enskilda individens perspektiv. Inre monologer är ofta invävda i texten vilket gör att den kan vara svår att upptäcka. Tänk på att en inre monolog förs av en person i verket och inte av berättaren. I James Joyce roman Ulysses (1922) låter han en av huvudpersonernas tankar flöda fritt i en runt 50 sidor lång inre monolog. Här försöker Joyce återge personens tankar så naturtroget som möjligt, vilket i det här fallet innebär att skiljetecken och fullständiga meningar helt saknas.
Intrig: Händelserna i den ordning som de utspelas i texten. Jämför med fabel.
Ironi: Ironi är att uttrycka en sak men mena någonting annat eller till och med det rakt motsatta. Ofta uttrycks något positivt menat att uppfattas som att det är negativt. Ironi kan användas för att kritisera eller håna och används ofta i humoristiska och samhällskritiska texter. Jämför med satir och sarkasm.
K
Karakterisering: En författare använder olika tekniker för att bygga upp bilden av en person i ett litterärt verk. Denna karakterisering kan vara direkt eller indirekt. Direkt karaktärisering är när verkets berättare redogör för en persons egenskaper, tankar och känslor. Direkt karaktärisering är vanligast vi är lite äldre litteratur. När det gäller indirekt karaktärisering beskrivs inte personernas inre. Det innebär att läsaren själv måste lägga ihop de ledtrådar som presenteras för att dra slutsatser om personernas inre känsloliv, egenskaper och varför de agerar som de gör. Ledtrådarna kan exempelvis finnas i personernas egna repliker, deras handlingar och beteenden och den miljö de vistas i.
Kiasm: Kiasm betyder korsställning och innebär att två satser som står intill varandra upprepar ett liknande innehåll med i omkastad ordning. Exempel: ”hon var den friska vinden, den kulna hösten var han” (Esaias Tegnér). Jämför med parallellism.
Klimax: Klimax betecknar en höjdpunkt på en händelsekedja, en stegring från något mindre till något mer, från något svagare till något starkare. Exempel: ”Jag kom, jag såg, jag segrade” (Julius Caesar). Klimax är även en del av den klassiska dramaturgiska modellen där konfliktupptrappningen följs av ett klimax. Motsatsen till klimax är antiklimax.
Komedi: En genre inom dramatiken som i motsats till tragedin skildrar vanliga människor som ställs inför hinder som de övervinner. En komedi har ett lyckligt slut. Jämför med tragedi.
Konflikt: Konflikten är det som driver handlingen framåt i exempelvis dramer och noveller. Konflikter kan vara yttre eller inre. En yttre konflikt är innebär att olika personer eller grupper står mot varandra medan inre konflikt innebär att en person befinner sig i konflikt med sig själv. Ett exempel på en yttre konflikt är den fiendskap som finns mellan Romeos och Julias familjer i William Shakespeares drama Romeo och Julia. Inre konflikter kan handla om sådant som inre tvivel eller dilemman.
Konnotation: Se denotation och konnotation.
Kontext: Kontext betyder omständigheter, sammanhang, omgivning, eller övergripande situation. Alla texter kommer till i en kontext/sammanhang. Denna kontext hänger samman med exempelvis den tid då texten skapades, varifrån skribenten kommer, vilken/vilka grupper han/hon tillhör och vilken typ av text det är. Förståelse och kunskap om kontexten kan vara viktig för att göra en så relevant tolkning som möjligt. Kontexten har betydelse för såväl en texts innehåll som form. En svårighet som möter läsaren är att denne inte befinner sig i samma kontext, läsaren kan ha andra kunskaper, leva i en annan tid eller ett annat land och språket kan ha förändrats sedan texten skrevs.
Kontrast: Motsatser ställs mot varandra för att göra det ena eller det andra ännu tydligare. Kontraster används ofta i argumenterande texter för att lyfta fram skillnader. Exempel: ”Det ska rivas ner alltihop! Det ska byggas upp alltihop! Det ska rivas ner och byggas upp, ner och upp, upp och ner!” (Pär Lagerkvist).
Korsrim: En rimflätning där slutrimmet i den första versraden rimmar med slutrimmet i den tredje versraden, och slutrimmet i den andra versraden rimmar med den fjärde versradens slutrim (ABAB). Exempel: ”Rustad, rak och pansarsluten / gick jag fram – / men av skräck var brynjan gjuten / och av skam (Karin Boye).
Kronologi: Kronologi betyder tidsföljd. En berättelse som börjar med att en person föds och slutar med att hon dör har en rak kronologi – händelser återges i den ordning de sker. Tidsföljden i berättelser kan dock se mycket olika ut. Kronologin kan exempelvis vara bruten. Det kan till exempel förekomma tidshopp mellan dåtid, nutid och framtid. Se även framåtblick, parallellhandling, ramberättelse och tillbakablick.
L
Liknelse: Något jämförs med något annat i två led där ett jämförelseord (som, liksom, precis som) står utsatt. Liknelser är särskilt vanliga i dikter och argumenterande texter och tal. Exempel: ”Om dagen sover biograferna som krokodiler i solen vid gatornas stränder” (Henry Parland). Jämför med metafor.
Litotes: En medveten underdrift, ofta i form av ironi. En litotes kan både användas för att förstärka något eller för att mildra det. Jämför med hyperbol.
M
Metafor: Ett ord eller en fras används istället för det som egentligen avses och som det kan associeras till. Ett exempel är när Pär Lagerkvist liknar solstrålar vid kvinnohår i dikten ”Nu löser solen sitt blonda hår”. Metaforen påminner om liknelsen men den saknar jämförelseord.
Metonymi: Metonymin är ett slags namnbyte där ett uttryck ersätts av ett annat. Det kan vara en del som ersätts av en helhet eller ett material som ersätts av ett föremål. Ett exempel är ”hela rummet brast ut i skratt” där personerna som skrattar ersätts av lokalen de befinner sig i. Jämför med metafor och synekdoke.
Metrik: Metrik är läran som beskriver versens beståndsdelar – se versfot och versmått.
Monolog: Monolog är ett samtal som en person har till sig själv. Monologer förekommer ofta i pjäser där en person uttrycker sina tankar eller funderingar. Då finns inga fler personer än den som talar på scenen. En känd monolog är Hamlets ”Att vara eller inte vara...” där han frågar sig själv vad han ska göra när han har fått reda på att hans farbror har mördat hans far. Se även inre monolog.
Motiv: En texts motiv är bilder, ord, fraser eller typsituationer som återkommer i många olika litterära verk. och som belyser och gestaltar ett tema. Ett motiv är ofta en konkretisering av ett tema. Ett sätt att framställa temat ”inget är för evigt” är exempelvis att använda motiven vissnande träd eller en fallande stjärna
N
Novell: Novellen är en kort fiktiv berättelse. Eftersom novellen är kort innehåller den ofta få personer, har den en huvudhandling och utspelar sig under kort tid. En novellsamling är en bok som innehåller flera noveller skrivna av samma författare. Se till att inte blanda ihop det svenska ordet novell (en kort berättelse) med det engelska ordet ”novel” som på svenska är en roman. Novell heter ”short story” på engelska.
O
Onomatopoesi: Onomatopoetiska ord ärr ljudhärmande ord. Några vanliga ord som är ljudhärmande är buller, droppa och prassla. De onomatopoetiska uttrycken har ofta effekten att de konkretiserar ett ords symboliska betydelse. I Gustaf Frödings dikt ”Regn” används flera ljudhärmande ord:
Sorlar, sorlar, susar
sommarregnets sorl
alla trädens våta
blad och knoppar gråta
dropp – dropp – dropp
och därnedan rusar
bäck i sorl och porl
bäck i sorl
Opålitlig berättare: En berättare som avsiktligt eller oavsiktligt vilseleder läsaren. Det finns olika anledningar till att en berättare är opålitlig. I Agatha Christies deckare Dolken från Tunis (1926) visar det sig exempelvis att jagberättaren är mördaren – han har vilselett läsaren genom hela tiden. Medan det i novellen ”Den gula tapeten” (1892) av Charlotte Perkins Gilman är berättarens sinnessjukdom som gör henne opålitlig.
Oxýmoron: En oxymoron är en självmotsägelse, det vill säga ett ord eller uttryck som består av två delar som säger emot sig själva. De två delarna är inte sällan motsatser. Orden ”jätteliten”, ”skitgott” och ”fulsnygg” är några exempel, uttrycket ”talande tystnad” är ett annat. Jämför med paradox.
P
Paradox: Ett påstående som är motsägelsefullt och vid första anblicken kanske känns ologiskt, men som kan innehålla en djupare sanning. Citatet ”Det enda som jag vet är att jag ingenting vet”, som brukar tillskrivas Sokrates, innehåller en paradox för hur kan någon som ingenting vet veta något? Jämför med oxymoron.
Parallellhandling: Parallellhandling innebär att två eller flera handlingsförlopp pågår samtidigt i exempelvis en roman eller novell. Novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman innehåller två parallella skeenden: dels får vi följa den familjen som är på väg att förlora sitt barn i en trafikolycka, dels får vi följa ett lyckligt par som snart kommer att köra på och döda ett barn.
Parallellism: I en parallellism upprepas samma innehåll med andra ord, ofta för att ge extra betoning. Exempel: ”Han klampade fram på vägen. Han stövlade fram längs stigen”. Jämför med kiasm.
Parodi: En överdriven, ofta elak förvrängning med syfte att förlöjliga. En känd parodi är Charlie Chaplins film Diktatorn från 1940 där Chaplin driver med Adolf Hitler.
Parrim: En rimflätning där slutrimmet i de första två versraderna rimmar med varandra och där slutrimmet i den tredje och fjärde versraden rimmar (AABB). I den komiska dikten "Reflexion" (1819) av Anna Maria Lenngren används genomgående parrim:
Cornelius Tratt är död, (en liten rödlätt man,
Gick gärna med Surtout, i går begravdes han)
Jag Kistan såg och Processionen,
Och gjorde denna reflexionen:
”Bror Tratt du levde glatt och kort,
”Förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort.”
Peripeti (vändpunkt): Peripeti är från början ett grekiskt ord som betyder ”plötslig förändring”. Peripeti är den avgörande vändpunkten i ett drama. Ett känt exempel är då Oidipus, i dramat Kung Oidipus av Sofokles, inser att den person som han har dödat i själva verket är hans far. Termen kan även användas för andra genrer än drama.
Personifikation: När abstrakta begrepp eller företeelser ges mänskliga egenskaper. I Karin Boyes dikt ”De lugna stegen bakom” framställs döden och döendet som personer: ”Lyssnar jag, hör jag livet fly / ständigt snabbare nu./ De lugna stegen bakom / Död, det är du”. Jämför med besjälning.
Protagonist: Huvudpersonen i exempelvis ett drama, en roman eller en film. Se även antagonist.
R
Ramberättelse: En ramberättelse är en berättelse som ramar in en eller flera andra berättelser. Två exempel är Decamerone av Giovanni Boccaccio och Törnrosens bok av Carl Johan Love Almqvist.
Rekvisita: Rekvisita är i drama de lösa föremål som används på scen. Dessa föremål fyller ofta en funktion – de kan vara avgörande för handlingen, en viktig del av miljön eller skapa en viss stämning. Rekvisita kan vara allt från bord och stolar till gosedjur och vapen.
Retorik: Retorik är konsten att tala/övertyga. Aristoteles beskrev retoriken som ”konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga”. Det handlar alltså om hur man bäst argumenterar och hur man kan använda språket för att övertyga. Retoriken har sitt ursprung i antikens Grekland och har sedan dess varit till hjälp för människor som vill påverka andra. Numera används retorik inom många områden, till exempel politik, reklam och journalistik. Retorik kan inte bara användas av talare och skribenter utan även av dig som ska analysera texter av olika slag. Se även ethos, logos, pathos.
Retorisk fråga: En retorisk fråga är en fråga som inte kräver något svar, utan som används för att uppnå en effekt. Retoriska frågor används exempelvis för att väcka tankar eller betona något.
Rim: Rim innebär upprepning av ett eller flera ljud i flera närliggande ord eller ord som avslutar en sats eller versrad. Ordet rim används ofta som synonymt med slutrim men det handlar även om upprepning av ljud i början (allitteration) och i mitten (assonans) av ord.
Rimflätning: När slutrimmen upprepas i olika mönster. De vanligaste är parrim (AABB) och korsrim (ABAB).
Roman: Romanen är en längre fiktiv (uppdiktad) berättelse. Jämför med novell.
Rytm: Rytm skapas av växlingen mellan betonade och obetonade stavelser i exempelvis en versrad. Rytm är viktig inom lyriken men rytm används även i andra slags texter för att skapa olika effekter.
S
Sakprosa: Se facklitteratur.
Sarkasm: En hånfull, spydig eller kritisk kommentar som samtidigt kan vara ironisk.
Satir: En ironisk eller hånfull framställning som kritiserar och/eller förlöjligar på ett ofta träffande sätt. Syftet kan vara att undervisa, kritisera eller att avslöja missförhållanden. Ett exempel på en satirisk dikt är ”Epigram XXXVI” (1795) av Anna Maria Lenngren:
När elden nyss kom lös på Söder härom natten,
För Brodren Rusius, man anmärkt har därvid
Att han den första gång uti sin levnadstid
Skrek efter vatten.
Scenanvisning: Ett tryckt drama består mestadels av repliker. I vissa dramer finns dock även anvisningar om hur dekor och kulisser ska se ut, vilken rekvisita som ska användas. I anknytning till vissa repliker finns dessutom anvisningar som exempelvis instruerar skådespelaren om hur hon/han ska tala eller röra sig på scenen.
Sinnesanalogi: När ett sinnesintryck beskrivs med hjälp av ett ord från ett annat sinnesområde. Några exempel ett skrikigt mönster (hörsel och syn), en dunkel rädsla (syn och känsel), en vass signal (känsel och hörsel) och en kall färg (känsel och syn).
Skönlitteratur: Skönlitteratur är berättelser och andra texter som skrivna med ett konstnärligt eller underhållande syfte. Innehållet är helt eller delvis påhittat men det kan bygga på verkliga personer och händelser. Motsatsen till skönlitteratur är facklitteratur.
Stegring: Stegringen är en slags upprepning där intensiteten ökar i varje steg och kulminerar i ett klimax. Stegringen görs ofta i tre steg vilket skapar ett tretal. Skribenten kan exempelvis använda olika synonymer av ett ord som blir starkare och starkare. Stegring används för att betona vikten av någonting. Exempel: ”Jag skulle mosa, krossa, ja utplåna honom”. Se även klimax och tretal.
Stil: Författarens unika sätt att uttrycka sig. Stilen är resultatet av en mängd olika faktorer som ordval, stilnivå, meningsbyggnad, rytm, bildspråk med mera.
Stilbrytning: När något i en text bryter mot stilen eller stilnivån i en text. Det kan exempelvis vara inslag av talspråk eller slang i en formell text. Stilbrytning kan, om det används medvetet, ge olika intryck, till exempel skapa en överraskande effekt.
Stilnivå: Stilnivå handlar om den språkliga nivån i en text, till exempel på en skala mellan informell och formell eller vardaglig och högtidlig.
Strof: En strof är en grupp rader i en dikt som skiljs åt med en blankrad. Gustaf Frödings dikt "En vårvintervisa" (1898) består av två strofer:
”Smält min is,
låt min snö
gå i tö”,
suckade vintern till våren.
”Kanhända, kanhända om solen vill,
vi vänta väl ännu en månad till,
så kanske det sker”, sjöng våren.
Stående epitet: Ett stående epitet är en egenskap som alltid står tillsammans med ett visst namn. Stående epitet, som ”den snabbfotade Akilles”, ”den sköna Helena” och ”den mångförslagne Odysseus”, var vanliga i den antika diktningen. Exempel på ett stående epitet som ofta används idag är ”den mörka medeltiden”.
Stämning: Den övergripande känslan, eller atmosfären, i en text. Stämningen skapas av författarens användning av exempelvis bildspråk och ordval. Jämför med ton.
Symbol: En symbol betecknar något som går utanför sin bokstavliga betydelse. Några klassiska symboler är hjärtat som en symbol för kärlek, kungakronan som en symbol för makt och färgen blå som en symbol för frihet. I litterära texter används ofta mer tillfälliga och individuella symboler. Vad dessa symboler förmedlar kan tolkas på olika sätt. I dikten ”Av ständig oro” (1933) använder Nils Ferlin en igelkott som en symbol, kanske för en känslig människa:
Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.
Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.
Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.
Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.
Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.
Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
— Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.
Synekdoke: Ett uttryck där en del får beteckna helheten som när någon säger att hon/han är femton vårar istället för femton år eller när ordet segel får beteckna en båt. Jämför med metonymi.
T
Tema: En texts tema är dess grundtanke eller centrala idé som uttrycks på ett allmänt sätt, till exempel olycklig kärlek, orättvisa eller utanförskap. Temat genomsyrar hela verket och jan identifieras genom tolkning av innehåll och budskap. Ett tema gestaltas ofta med hjälp av olika motiv. Ett sätt att framställa temat ”utanförskap” är exempelvis att använda motiv som mobbning och strävan efter att få tillhöra en grupp.
Tes och argument: Tesen är talarens/skribentens åsikt medan argumenten är de bevis, skäl och orsaker som stödjer tesen.
Tidsförlopp: Den tid som förflyter under berättelsens gång. Handlingen kan vara utsträckt under en lång tid eller koncentrerad till några timmar eller ännu kortare.
Tillbakablick: Tillbakablickar kan vara en del av tidsskildringen i en text. Berättaren återger då något som redan har hänt. Med hjälp av tillbakablickar kan en författare ge förklaringar till det som händer.
Tolkning: Tolkning handlar om att utläsa innebörden av något. En tolkning går ett steg längre än en analys och kommenterar vilka effekter, betydelser och budskap en texts uppbyggnad skapar. Dikter (och andra texter) öppnar ofta upp för många tolkningsmöjligheter. Därför måste en tolkning underbyggas. Argumentera för din tolkning och visa vad i texten som får dig att tolka texten som du gör.
Ton: Ton handlar om skribentens inställning och attityd till ett ämne, en karaktär, en miljö, en händelse med mera. Tonen skapas av sådant som ordval och stil. Tonen i en text kan exempelvis vara pessimistisk, lättsam, upprymd, humoristisk, likgiltig eller ironisk. Jämför med stämning.
Tragedi: En genre inom dramatiken med allvarligt innehåll och som i motsats till komedin skildrar personer i hög ställning. En tragedi har ett olyckligt slut. Jämför med komedi.
Tragisk ironi: Ett grepp, främst i drama, som innebär att uttalanden besannas men med en helt annan innebörd än den avsedda, eller att avsett goda handlingar får olyckliga konsekvenser. Sofokles drama Kung Oidipus är ett klassiskt exempel på tragisk ironi. Här har huvudpersonen de bästa avsikter men resultatet blir i alla fall att han dödar sin far, gifter sig med sin mor och sticker ut sina egna ögon.
Tretal: Tretalet har tre parallella ord, fraser eller satser. Något kan upprepas tre gånger eller så kan tre synonymer radas upp efter varandra. Tretalet kan används för att bygga upp spänningen eller för att förtydliga eller betona något. Det kan också fungera som en stegring där de tre orden/satserna intensifieras i varje steg. Många berättelser, särskilt sagor, inkluderar tre av något: De tre bockarna Bruse, Guldlock och de tre björnarna, de tre små grisarna, de tre elaka styvsystrarna i Askungen och de tre önskningarna i Aladdin.
U
Uppmaning: Det att mana någon ett göra något eller handla på ett visst sätt. Uppmaningar är vanliga i argumenterande texter och tal.
Upprepning: Ord, fraser eller satser upprepas flera gånger. Upprepningar kan exempelvis användas för att betona något, skapa en viss rytm eller för att hålla fast vårt intresse vid något. Det finns flera olika slags upprepningar som anafor, epifor, kiasm, parallellism, stegring och tretal.
Utrop: Ett uttalande som avslutas med utropstecken i en skriven text eller uttalas med tryck i tal. Utrops kan användas för att överraska, understryka något viktigt, förmedla en känsla eller väcka känslor hos mottagarna. Ett utrop är ofta formulerat som en uppmaning.
V
Versfot: Den minsta enheten i bunden vers. En kombination av minst två stavelser, där minst en är betonad. Några vanliga versfötter är jamb (två stavelser – en obetonad följd av en betonad), troké (två stavelser – en betonad följd av en obetonad), anapest (tre stavelser – två obetonade följt av en betonad) och daktyl (tre stavelser – en betonad följd av två obetonade). Olika versfötter kan användas för att framkalla olika tempo, känslor eller stämningar. Jamb och anapest har en stigande rytm medan troké och daktyl har fallande. Ett återkommande mönster av versfötter kallas för versmått. Exempel på stigande rytm (jamber): Jag längtar hem sen åtta långa år. / I själva sömnen har jag längtan känt. (Verner von Heidenstam). Exempel på fallande rytm (trokéer): ”Våren kommer, fågeln kvittrar, skogen lövas, solen ler" (Esaias Tegnér).
Versmått: När versfötter kombineras enligt fasta regler kallas detta mönster för versmått. Olika versmått har exempelvis olika antal versfötter per rad, olika antal rader per strof och olika typer av rim. Ett exempel på versmått är hexameter som är ett sextaktigt versmått med fallande rytm. Det består av versfötterna daktyler och trokéer.
Vändpunkt: Se peripeti.
Värdeladdade ord: Ord som har en inbyggd värdering. Värdeladdade ord kan alltså innebära ett ställningstagande. Det finns både negativt och positivt laddade ord. När det gäller motsatsord som frihet – förtryck och kärlek – hat är det tydligt att det ena är positivt laddat medan det andra är negativt laddat. Även synonymer kan dock ha olika värdeladdning, jämför exempelvis synonymerna chans (positivt) och risk (negativt) samt frikostig (positivt) och slösaktig (negativt). Värdeladdade ord används ofta i åsiktstexter för att understryka åsikter, och i skönlitteratur för att läsaren ska få ett visst intryck av personer och miljöer. Var uppmärksam på värdeladdade ord när du analyserar en text – de avslöjar mycket om skribentens inställning till det hon/han skriver om.
Ö
Överklivning (enjambement): När två versrader binds ihop genom att en fras eller sats bryts mitt i och fortsätter på nästa rad. Övergången mellan två versrader sker alltså på ett annat ställe än där en sats eller mening slutar. Ett exempel finns i Bo Bergmans dikt "Adagio" (1903):
Molnen glida lätt som vita
svanar över himlens sjö
Lär dig mer om att analysera texter – klicka här.
Quiz
Bli bättre på analys med SparkSwedish
Vill du bli bättre på textanalys? Vi erbjuder både lektionspaket med 10 lektioner med fokus på analys och helt flexibla lektionspaket där du själv specificerar om du vill fokusera på textanalys, uppsatsskrivande eller något annat.
För litteratur-elever
Om du väljer vårt lektionspaket med fokus på textanalys får träna på på att analysera dikter samt utdrag ur prosa, facklitteratur och drama. Du får också lära dig olika sätt att strukturera din textanalys och använda ett språk och en stil som lämpar sig för uppgiften. I lektionspaketet ingår omfattande studiematerial och en mängd dikter och utdrag för analys.
För språk och litteratur-elever
Om du väljer vårt lektionspaket med fokus på textanalys får träna på att analysera en mängd olika texttyper, såsom reklamannonser, krönikor och tal. Du får också lära dig olika sätt att organisera din textanalys och använda ett språk och en stil som lämpar sig för uppgiften.
Kontakta oss, boka en kostnadsfri konsultation eller dina svensklektioner här.